Idag har jag varit hos Volontärbyrån på en utbildning om att inkludera fler i föreningslivet. Det handlar till stor del om normkritik, vilket en gång i tiden var grunden för mitt ideella engagemang (det började år 2011 med att jag var samtalsledare i Rädda Barnens normkritiska samtalsprojekt Ellen/allan). Hela vårt samhälle genomsyras av normer – oskrivna regler och förväntningar på oss utifrån aspekter som kön, ålder, etnicitet, funktionalitet mm – som påverkar våra liv, som utestänger vissa och inkluderar andra. Normer existerar genom människan, vilket betyder att vi kan synliggöra och ifrågasätta dem – men det kräver medvetenhet, vilja och tid. Ett systematiskt arbete med normkritik och inkludering kräver i sin tur organisatorisk förmåga.
Utveckla ÖTV är en paraplyorganisation för bygden, och jag tänker att vi skulle kunna anordna en medlemsutbildning i höst om inkluderingsarbete. Det är allas ansvar att aktivt arbeta med dessa frågor om vi vill värna vårt svenska föreningsliv och lyckas engagera fler medlemmar. Vilka normer finns i vår förening och utestänger dem några grupper? Vilka hinder finns för att engagera fler och hur river vi dem? Det kan till exempel handla om att ha lokaler som är tillgängliga för alla, oavsett funktionalitet. Det kan handla om att ha möten i en lokal med lekhörna så att föräldrar med barn som inte har möjlighet att ha barnvakt också kan delta på möten. Det kan handla om att skriva lättlästa protokoll, och om att ladda upp dem på sin hemsida så att alla kan hitta dem. Det kan handla om att anordna en studiecirkel i att använda digitala verktyg, så att personer som inte är vana vid datorer mm lär sig hur de fungerar och kan hitta information. Kommer du på fler exempel på hur vi kan riva hinder för att inkludera och engagera flera?
På tåget till utbildningen läste jag boken ”Åter på flykt”, som handlar om erfarenheter från de omskakande händelserna i Örbyhus hösten 1995. Året innan flyttade femton familjer från forna Jugoslavien till Örbyhus, och flyttade därifrån på grund av trakasserier och misshandel. Boken är en rapport av ett projekt som finansierades av svenska kyrkan Uppsala stift, Länsstyrelsen i Uppsala och Tierpsbyggen. Cirka 250 invånare svarade på enkätfrågor, och det finns uttalanden från föreningar, församlingar mm som var engagerade i att vara en kraft mot våld och främlingsfientlighet. En del säger att det bara var en liten grupp bråkiga tonåringar som låg bakom det hela (elva åtalades), och att majoriteten av invånarna inte var främlingsfientliga. Oavsett vad så drabbades familjer på flykt av ännu ett trauma på vad de trodde skulle vara en trygg plats. Örbyhus stämplades i nationell media som rasistnäste och många invånare kände skam, dels över ryktet och dels över sin egen passivitet. I boken understryks samverkan och mötesplatser som viktiga verktyg för att motverka främlingsfientlighet främja positiv samhällsutveckling. Det var 20 år sedan händelserna, och Örbyhus tillsammans med hela ÖTV har förändrats mycket. Vi är inte längre en avfolkningsbygd, utan vi växer och här bor människor av många olika etniciteter. Hösten 2015 flyttade cirka 200 personer till Vendel, där de bor i väntan på asylbesked. Föreningar, församlingar och privatpersoner i ÖTV likväl som i Björklinge, Tierp, Uppsala och andra platser har från början välkomnat och anordnat aktiviteter. Transport är just nu det största hindret för integration, eftersom det är svårt för de boende att nå samhällslivet och föreningars ordinarie verksamheter.
Jag kan skriva en hel bok om det fantastiska engagemanget, men det var inte mitt mål – utan jag ville komma till poängen att vissa saker trots allt inte förändrats sedan 1995… Det saknas fortfarande en stabil kraft för samverkan och en permanent lokal i Örbyhus där föreningar kan ha möten och annan verksamhet – där människor kan mötas och engagera sig. Utveckla ÖTV kan bli en stabil paraplyorganisation för bygden, och vi kan verka för att skapa ett permanent utvecklingscentrum med föreningskansli, sammanträdesrum och andra verksamhetsutrymmen. Tiden går fort, och om vi fortsätter satsa med kraft och tålamod kan ÖTV om 20 år beskrivas som en föregångare i omställningen till ett hållbart samhälle, genom att vara en bygd där medborgare är delaktiga i samhällsutvecklingen tack vare ett inkluderande föreningsliv i utveckling och kontinuerlig samverkan mellan civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor.
Vad säger du – visst låter det som ett ÖTV vi skulle vara stolta över?
/ Isabelle, ordförande Utveckla Örbyhus Tobo Vendel
Tips:
Fantastiskt att höra om detta initiativ